soelberg

nu jag har nog fan sett den snyggaste människan på denna jord, eller snygg och snygg.. man kan nog snarare kalla honom vacker (med risk att låta patetisk).. träffade honom förra helgen och pratade lite, men sen när brygget stängde bara försvann han.. men igår fick jag syn på honom igen.. fick ögonkontakt några gånger och jag tror att han kände igen  mig också, men fick tyvärr inget tillfälle att prata med honom :/ jaja, får väl se om han dyker upp igen ;p och det hoppas jag innerligt..

vissa personer fattar verkligen trögt.. hur svårt ska det vara att förstå? eller det kanske är jag som är trög, vilket är mkt troligt.. varför kan man inte bara lämna vissa saker och gå vidare? fastän man verkligen vill.. ska det vara så svårt? vad är det som krävs av en? vissa säger att man inte har avslutat något, men det här, kan jag lova, är så jävla slut det bara kan bli.. finns inget kvar att ta upp, inget mer att prata om.. jag har inget att säga, bara snälla, lämna mig i fred, jag vill verkligen inte ha ngt mer med dig att göra.. bara lämna mig och min familj i fred.. det känns jobbigt bara att höra ditt namn.. det gör bara att jag saknar dig mer, vilket jag förbannar mig själv för.. för det finns egentligen inget, verkligen INGET att sakna!! jag vill bara inte längre, orkar inte.. så från och med nu ska jag göra allt för att komma över dig, och då menar jag ALLT!! vill inte ha det så här längre..

så, med det sagt ska nu mitt nya liv börja.. jag dansen börjar nu i veckan, och då ska jag verkligen börja satsa på det och på skolan nu.. ska börja träna mer regelbundet, och då inte bara dans eftersom jag inte ska gå så många kvällskurser.. ska försöka ta mig till gymmet och även simma.. får väl se hur det går med min otroliga sälvdiciplin som jag inte har.. haha.. men de blir nog väl med det..


men nu är det nog dags att försöka slita sig från datan och ta tag i mitt liv.. och till er alla (om det nu är ngn som läser detta) så är det ju inget måste för er att läsa det här, ni får tycka att jag är hur löjlig och patetisk ni vill, men det är ingen som tvingar er att läsa och jag skriver bara, utan att egentligen tänka på vad eller hur.. så kom inte och klaga.. duger det inte så kan ni dra..


//soelberg

nu har jag till slut bestämt mig för att göra som många andra och starta en blogg. Men jag varnar er, den kommer inte att vara varken rumsren eller trevlig.. här kommer ja för det mesta säga precis vad jag tycker och tänker, och kanske till och med nämna namn, men jag ska försöka att inte såra någon, inte någon som inte förtjänar det iaf.

så jag tänkte börja direkt!
just nu är jag bara så jälva trött på allt, och då menar jag ALLT! vad fan tänker vissa med egentligen? har han varken hjärna eller hjärta? verkar fan inte så iaf.. hur jävla blåst får man vara? kan du inte bara lämna ig i fred och sluta strö salt i redan ömma sår?

jag tror ta mig fana tt ja ska lägga ner allt vad killar och kärlek heter.. det bara sårar ändå.. Jag vet, jag har sagt detta tidigare, men nu menar jag det verkligen.. sist jag sa så, så träffade jag denna kille. jag vågade inte falla för honom och var väldigt skeptisk till en början.. men till slut gav jag efter, han lovade att han inte skulle såra mig och jag valde till slut att lita på honom och inte på vad alla andra sa. Vilket jag inte skulle ha gjort. Det visade sig ju självklart vara som de jag inte trodde på sa.. men iaf så slutade det med att han var otrogen mot mig (ja, det va du vad du än säger).. så som vangligt blev jag sårad.. men jag trodde inte att det skulle hålla i så här länge.. till en början kändes det helt okej.. men nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till.. jag känner mig bara så dum och det känns som att det är mitt fel, fast jag egentligen inte gjort något fel, inte som jag kan komma på iaf.. det enda felet jag gjorde va att inte lita på alla andra och falla för honom.. jag vet, det låter hur klyschigt som helst.. men jag kan inte hjälpa det.. och jag hatar mig själv för det..

men för övrigt knallar väl livet på.. jag lever och är (nästan) frisk iaf.. håller på att bli förkyld, men typiskt mig nu när skolan har börjat.. första skoldagen idag gick smärtfritt.. ettorna känns väldigt små och känns helt overkligt att vara trea och bara ha ett år kvar.. men både längtar och bävar till studenten.. vill sluta skolan och gå vidare i livet, men är ändå rädd för vad som ska hända.. vart kommer alla mina komisar ta vägen? kommer jag lyckas hålla kontakten med några? och vad ska jag göra? vart ska jag ta vägen? jaja, det återstår att se.. livet är så fullt av dessa frågor, men det finns fan inte svar på hälften..

Men aja, nu så ska jag väl sluta upp med denne första klago-blogg.. haha.. kommer säkert fler så..

ta er i röven era jävlar!!

//soelberg


ps. måste bara tillägga att jag älskar verkligen mina kompisar, utan er skullejag ju behöva krossa alla dessa pungar själv ;) haha (wow något lite positivt iaf) xP